Om boken: 1996 / När det gäller de 18 japanska tunga kryssarna som blev föremål för denna monografi, dök den första av dem upp som 7100-tons långdistansspaningsflottor som kom in haven och deras projekt godkändes redan före undertecknandet av Washingtonfördraget. Men de skapades också med ett öga på de brittiska handelsskyddskryssarna från slutet av första världskriget av typen Hawkins, som anses vara de direkta föregångarna till alla "Washingtonians". Efter att ha byggt 4 fartyg med vapen som var märkbart underlägsna de första "10 000-tonsfartygen" av potentiella motståndare, kompenserade japanerna mer än för sin eftersläpning i de kommande två serierna, genom alla möjliga tricks (och de föraktade inte att bryta fördrag ) genom att ge dem 1-2 fler vapen än andra, samt de mest kraftfulla torped- och flygvapen. Som ett resultat började 8 kryssare av typen "Myoko" och "Takao" anses, inte utan anledning, de starkaste i världen. De japanska amiralerna hade stora förhoppningar på dessa fartyg i en nattstrid mot den numerärt sett starkaste amerikanska stridsflottan – en strid som enligt deras planer var tänkt att föregå ett allmänt slag. Spaningsfunktionerna i stridsflottans intresse bleknade i bakgrunden, särskilt med utvecklingen av bärarbaserad flygning. Utseendet på de sista 6 tunga kryssarna i den japanska flottan har inga motsvarigheter i praktiken för världsskeppsbyggnad: byggd som lätt. sådana (klass "b") med aldrig tidigare skådat kraftfulla vapen av 15 155 mm kanoner, men med möjlighet till upprustning till 203 mm kaliber inbyggd i designen, omvandlades de snabbt till tunga så fort japanerna vägrade att följa alla fördrag. Som ett resultat, i början av kriget i Stilla havet, visade sig antalet fartyg av denna klass bland de viktigaste rivalerna - Japan och USA - vara lika. Publikationen släpptes i ett format som liknar serien "Krigsskepp av världen"".